fyfan vad vi är bra.

Jag har varit så jävla rädd, velat stanna tiden, har inte längtat, inte ens lite.. Studenten. Fyfan, det är allt jag känt. Jag vill inte bli vuxen, börja jobba, plugga vidare, vara fri? Nej. Jag är verkligen för liten för allt det, känner mig inte alls redo. Men jag kan inte gå runt och tänka så, vad tjänar jag på det? Att ligga i fosterställning och säga "jag vill inte, vill inte, vill inte". Jag kommer att gå ut vare sig jag vill eller inte, tiden kommer att gå även om jag inte vill. Och snart kommer jag vara där, 10 juni 2011. Min dag, min student.. Slutet på nåt jävligt fint och början på... vadå?

Jag har valt att.. jag vet inte vad man säger, face the fact typ. Jag kan inte gå i SPME3 för resten av mitt liv, det är väl knappast vad jag vill heller. Det är klart att jag vill ut, klart att jag vill ta studenten. Men jag vet fan inte om mina vingar är redo för att flyga än. Men som sagt, FACE THE FACT. Det är vad jag gjort, och det har gjort att jag börjat längta, att jag faktiskt vill. Jag är 18, det är klart att jag inte kan veta vad jag vill göra i resten av mitt liv, jag är bara barnet. Det är jag faktiskt, vi är, allihopa. Så varför känna press? Jag kommer klara mig bra, jag är inte bäst men jag är inte heller misslyckad. Det kommer att finnas något för mig också. Jag tror att 10 juni 2011 kommer att vara början på något bra.. så måste det vara.

bilder från igår:






Kommentarer

Here you go:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0