fridelinen

Det är ett under att jag sitter här, trodde inte att man kunde överleva en såhär hemsk dag.

Idag skulle varit min absolut sista skoldag under hela 2009, det började bra med sovmorgon. Kom in till gnesta och snön piskade mig i ansiktet men jag satte mig på tåget in till Södertälje. Tåget kom som vanligt in några minuter för sent till Södertälje så jag missar bussen som går upp till skolan, stod på pressbyrån i en halvtimme för att vänta på nästa buss. På bussen sen ropar de ut att bussen inte kommer att gå upp till Torekällberget utan man får gå från stationen innan, och det är såå mycket värre än vad det låter. Det var knappt plogat och mina skor läckte in. Utan att överdriva så såg jag ut som en snögubbe när jag kom upp till skolan.

Innan jag ens haft min första lektion ringer pappa och säger att jag och rasmus ska åka med honom hem eftersom att vi troligen inte kommer att komma hem i eftermiddag. Tåg och bussar i hela södertälje var avstängda och hur stor är då chansen att bussarna från gnesta till laxne går som de ska? inte så stor.. Eftersom min älskade lillebror tappade bort sin mobil igår så fick jag i uppgift att gå över till hans skola och leta rätt på han, myycket lättare sagt en gjort. Gick fram och tillbaka, fram och tillbaka, kollade på hans schema, ringde hans vänner, letade nummer, gick till gympasalen, pratade med hans gympalärare, gick till matsalen.. Ja ni fattar, jag gjorde verkligen allt. Gav upp till slut och skulle ta mig ner till stationen, vilket inte heller är så himla lätt. Ni som gått genom torekällberget på vintern vet vad jag menar. Första gången jag ramlade omkull var när jag snackade med pappa och jag lyckades kasta iväg mobilen i fallet, den hamnade i en snödriva och det blev liksom inget hål där mobilen hamnat och inte hade jag hunnit med att se var den landade, så jag fick med mina bara händer sätta mig på knä och gröva i snöhögen vilket var ganska förnedrande och jävligt kallt. (Tänk er synen också, då blir allting jävligt mycket roligare.. Jag pratar i telefonen, halkar, mobilen flyger, jag sitter på knä och gräver i snön) När jag sen hittat mobilen frös jag ju om händerna såklart så jag skulle plocka fram mina vantar ur väskan...... var är väskan?!?!

Yes, det är så illa som det låter.. Har alltså glömt väskan någonstans och samtidigt sms:ade rasmus klasskompis och sa att han troligen är i biblioteket. När jag halkat mig ner för hälften av den där backen så vände jag alltså om och gick upp igen - utan resultat! Ingen rasmus & ingen väska.. Det var bara att halka sig ner igen, kommer antagligen ha ont i rumpan imorgon och jag slår vad om att tjejen bakom mig hade roligt åt mig så mycket som jag halkade runt.. Allt slutade i ett desperat telefonsamtal hem till mamma med tårar och fula ord. Kom igen liksom, i två timmar hade jag sprungit ÖVERALLT, fram och tillbaka, tappat bort min väska.. och allt detta för INGENTING! klart man blir less... Gladare blev jag inte heller när rasmus kom hem precis som han skulle med tåg och buss.