fridelinen

hannah är verkligen mamma nu, på riktigt.
micke är pappa,
jag är moster... det känns så stort.

Ända sedan mamma skickade sms vid nio igår morse om att förlossningen hade startat, väntade jag på ännu ett sms där det stod " nu är det moster" eller "nu är jag mormor" eller något liknande... jag väntade och väntade, men ingenting hände.

I skolan var Oscar nästan mer "nervös" och glad än vad jag var, och inte kunde han förstå varför jag var i skolan och inte på BB.. vilket inte jag riktigt heller förstod, eller jo. Det är nämligen besöksförbud på BB, men det jag inte förstår är varför.
Jag ville ju dit, kan dom inte förstå det... Hela dagen fortsatte jag att vänta, och till slut plingade det till i luren. Då var klockan halv fyra och mamma rapporterade om att det gick bra men att ingenting var klart ännu, med ett alldeles för krångligt sms från mig med tusen frågor om "hur mår hon? hur lång tid är det kvar? får du vara med där inne? ar är micke?" så ringde mamma istället... Till min besvikelse var det långt ifrån klart. Jag åkte hem som vanligt och där var ingen som vanligt...

Pappa sprang runt och var allmänt nervös och "morfar-töntig", han gick runt och klättrade på väggarna och försökte att verka oberörd över situationen, men nejnej.. moster frida kunde se vad han gick och tänkte på.
Middagsmat var det heller ingen som orkade göra, på dagens meny stod det pizza - jag klagar inte. 
Senare på kvällen när pappa gått runt och varit tillräckligt nojig ställer han sig upp ur soffan och säger
"men nu får väl mamma ändå ringa och säga hur det går" 

Någon där uppe måste ha hört hans önskan för strax därefter ringer telefonen och alla satt på helspänn. 
Jag rycker åt mig luren och hör mamma i andra änden "nu är det klart, 19:48 kom melina" 

när mamma kom hem hade hon även en bild, och guud. jag dog lite, har aldrig sett något så sött. 
Jag hade förväntat mig en lila/blå liten slemmig unge, men oj så fel jag hade. 
Där låg en helt galet söt tjej med en skrynglig, pytteliten hand och en vit mössa på huvudet. 
Att kolla på bilden var det sista jag gjorde innan jag somnade och det första jag gjorde när jag vaknade. 

Eftet en galet rolig skoldag åkte jag hem och försökte ringa Hannah men fick inget svar, men efter maten fick jag prata med henne och jag hörde Melina.. ååååh, det var så ååh. böev helt galen, det var så sött.
Hannah verkade vara en trött mamma men ändå glad. Hon förklarade hur overkligt allt kändes, att den där lilla verkligen var hennes, det kändes inte på riktigt.
Liksom tänk er själva, gå runt med barnet inuti magen i 9 månader, vara fet som en ko och äta mat för två.. När barnet sen inte längre är inuti magen utan ligger PÅ magen, hur overkligt måste det inte kännas då?
Hannah hade inte sovit överdrivet mycket inatt, "jag låg bara och tittade på henne och såg till så att hon andades"
precis vad jag skulle gjort tänkte jag, skulle inte släppt henne med blicken för en sekund.

Nu vill jag bara träffa henne, hålla i henne,
och vilket långt inlägg.. men det är hon värd, Melina alltså..
& framförallt hannah, hon är så duktig & jag är så stolt.