cimon lundberg
Jag har tänkt över just detta väldigt länge. På senare tid så visar det sig allt tydligare att jag inte lever för dagen, i det stora hela. Det gör mig jävligt förbannad ska ni veta. Här sitter jag med alla förutsättningar i världen att få leva det liv jag vill, och så gör jag det inte. Delvis för att jag är lat, och dels för att jag är för feg helt enkelt. Den kloka skulle känna att livet är för kort för att inte leva. Den kloka skulle göra allt i sin makt för att leva ut varje timme av sin dag. Jag blir väldigt hård mot mig själv när jag väl sätter mig och tänker på det.
Jag behöver inte säga så mycket om vad jag hade gjort. Det känns ganska givet för en frisk människa att veta. Men, när den dagen väl kommer vill jag inte vara lika oförberedd som idag. Då vill jag kunna sitta där och känna att det är helt ok. Jag har gjort vad jag kunnat. Tänk på det ni också. Gå runt och var fångar i er själva. Lata och släpa fötter hela livet. Rycka lite på axlarna. Nej vafan, man är värd så mycket mer. Det finns så många klyshor inom detta ämne, som är helt på sin plats.
Nej men se inte så jävla bekymmrade ut nu! Jag sitter och skriver detta med ett leende på läpparna! Jag menar bara att jag kommit till insikt med att jag, bara med rätt inställning, kan få ut så mycket mer av mitt liv. Gör det ni också. Lev ut! Jag vet att i 9/10 fall av er som läser känner er skjutna i ryggen nu. Så, imorgon när ni vaknar lever ni ert liv ut till fingertopparna.
/ CIMON LUNDBERG
