fridelinen -

11. Mina syskon

Nu jävlar kör vi. Den här borde inte vara svår, men fan det är den. Men att skriva om det som betyder mest i ens liv och försöka få det rätt, så rättvist som det går, det är långt ifrån lätt. Jag har fem syskon och det är alldeles lagom, inte för många, det är perfekt. Alla mina syskon lär mig så mycket hela tiden, var dom än är.

Som Yoel, för mig är han den klokaste av alla, att prata med honom om svåra grejer borde vara receptbelagd medicin. Han säger allt så bra, så, så bra.. och jag tror inte ens att han vet om det. Jag ser upp till honom för att han tar tag i saker och för att han lyckas. Och inget av det är alltid lätt, men han gör det. Han har lyckats med sina kampsporter, många gånger, fler gånger än jag vet och verkligen nu som svartbältare i BJJ. Han lyckades med polishögskolan, och jag vet att det inte var lätt, men nu är han där och det gör mig så glad & stolt. Det är MIN storebror. Yoel är också kärnan bakom många av mina favoritminnen med syskonen. Flera år i rad tog han med oss på semester, oss syskon. Vi var till skara, göteborg, öland. Och dom resorna var så sjukt roliga. Att ens försöka beskriva en del av dom jävla galenskaperna vi hittade på är inte värt att försöka.

Sen har vi Hannah, min enda storesyster. Och här kan jag bara säga WOW vilken jääävla tjej. Att hon står på egna ben och är så stark, så jäkla fin och duktig som hon är idag får mig att vilja gråta. Ibland önskar jag att jag hade varit hennes storesyster och inte tvärtom. Då hade jag förstått mer än vad jag gjorde då och kunnat finnas där mer än jag gjorde. Hade jag hälften av hennes styrka så skulle jag vara herkules, that's for sure. Motgång efter motgång enda från mellanstadiet. Ensam är stark, det är hon ett levande bevis på. Och att hon har gett mig det finaste jag har kommer jag alltid vara henne evigt tacksam för.

Pontus.. Jag kan inte låta bli att bara le när jag tänker på han. Att hitta en sån sprallig, glad, rolig, omtänksam kille som han är som att leta efter en nål i en höstack, och så blev jag hans lillesyster. Och jag kan lova att jag brås på honom, vi brås på varandra allihopa.. Men ändå. Jag tänkte på det nu när han var hemma innan jul, jag var så glad av att bara ha honom hemma. Att höra honom sjunga på liv och död ute i köket, kommer in i vardagsrummet, håller handen för bröstet som för att få stöd för rösten, börjar flina lite för att jag flinar.. Skulle behöva lite mer av den grabben här hemma. Men nu dröjer det, han reser jorden runt med rebecca och kommer kanske hem innan sommaren. Och DET är något jag ser upp till honom för - att han inte fastnar. Han sitter inte kvar på kassan i coop, bor hemma och nöjer sig med det han har. Han fastnar inte utan kämpar sig vidare.

Och nu komemr vi till småsyskonen, dom som fortfarande bor hemma. Först har vi Rasmus. Den killen är galen, from the start. Han har nog lugnat ner sig liite på senare tiden men alltså förut.. det fanns ingen stopp på han. Han gjorde så sjuka grejer, det var verkligen "göra först och tänka sen". Han var uppe på tak och härjade, klättrade högst upp i björkar, ramlade med huvudet före, kommer hem helt blodig i ansiktet efter cykeltur... Jag kan fortsätta hur länge som helst. Och det jag tycker är så sjukt med rasmus är hur lätt han har för att lära sig saker. Skateboard, snowboard, skidor, longboard, volter.. Börjar han med något sånt där så slutar han inte förrän han lärt sig ordentligt. Och något jag älskar med honom är när han vill lära mig, jag vet att han tycker att det är svinkul när jag följer med ut och han gillar att lära och det tycker jag är ruskigt roligt. Han har sånt tålamod med mig när jag vill lära mig och vi har galet kul tillsammans. Jag och rasmus och också dom som kan sitta uppe på natten och helt plötsligt börja garva åt ingenting men kan inte sluta.

Nu passar det verkligen bra att vända på uttrycket "sist men inte minst" så vi säger "minst men inte sist". För hon är minst men tamejfan inte sist. Lisa, min lillesyster, tre år yngre men oftast känner jag mig knappt en dag äldre. Hon vet allt om mig, hon känner mig, hon är fan mig fast 3 år yngre. Vi är en, om jag nu får vara så töntig. Som lisa skrev, vi är inte bara systrar, vi är bästa vänner. Det är så läskigt hur lika vi är. Mer eller mindre varje dag förvånar vi varandra över att vi gör samma saker exakt samtidigt. Vi suckar samtidigt, pratar i munnen på varandra, tänker på samma saker, är inne på samma hemsidor utan att veta vad den andra gör. Tre år yngre eller inte, du är fan min tvilling.

Det blev en del, och ändå ville jag skriva mer men fick hejda mig själv för att inte skriva en hel bok. Men här har ni dom, på det bästa sättet jag kan beskriva dom som den hobbybloggare jag är. Det jag känner för dom och vad dom betyder för mig, har gjort för mig går inte att få ner på svart och vitt. Så är det. För er är min kärlek enorm.

Yoel